Vickan..

har precis gjort nåt av det svårast som finns.. men jag har stått på mej också. men vad fan är det att vara glad för?
aldrig nånsin trodde jag att jag skulle behöva genomlida detta, aldrig. trodde dina ord i början. sen trodde jag inte på nåt innerst inne även fast jag ville och försökte. nu tror jag på dom igen för nu känner jag dig och ser det i dina ögon. du har insett vad du gjort och det är iaf ett steg i rätt riktning. och du ångrar dig. visst. men att förlåta såna här saker är bland det svåraste som finns och jag hoppas att jag kan det nånsin. du betyder sjukt mycke och det kan ingen ändra på. det gör bara allt värre.

du kommer alltid finnas i mitt hjärta. men där kommer även märkena på mina armar från dig vara.

och nu vet jag..
man kan älska och hata samtidigt. man kan älska personen som man vet finns där nånstans, men man kan hata den andra personen som oftast visar sig och sårar frukansvärt. och att det inte bara är psykiskt du sårat mej känns så overkligt på nåt sätt. att du kunde göra som du gjorde känns helt oförklarligt.

och det jobbigaste är faktiskt hur mycke jag bryr mej om dig. hur mycke jag vill göra för dig och för att du ska må bra..
och ja, ja vet. fel av mej att känna så.

så mycke känslor nu, så mycket saker jag vill som inte går. så mycket jag vill ska göras om.. allt det du säger stämmer, visst. men vill inte att det ska stämma. allt förutom att man inte kan göra något åt sina misstag stämmer.. men vad är det nog bäst du kommer på själv.

jag orkar inte mer idag. usch!

you´re in my mind. och jag är orolig.